Georgien – vinets vagga

Georgien kallas idag för vinets vagga. Där har man funnit bevis på att man har gjort vin sedan 8000 tusen år, 8000! Det hissnar lite när man verkligen börjar inse hur många år det är. Mamuttar fanns fortfarande och medans vi i Sverige var nomader som bodde i tält och som flyttade med årstiderna, i Georgien var man bosatta och man gjorde vin!

När man arbetat länge med vin blir man ganska svårimponerad, eller kanske snarare övermätt på sådant som försöker imponera. Man provar otaliga välgjorda viner varje år, hör samma formuleringar upprepas och ser hur regioner världen över försöker positionera sig med hjälp av storytelling, design och exportanpassade uttryck.

I Georgien känns mycket av det där märkligt frånvarande.

Det är egentligen ganska befriande.

Vin är inte en identitet där på samma sätt som det ibland blivit i västvärlden. Det är fortfarande något levande och vardagligt. Något som står på bordet för att det alltid har gjort det. Jag tror att det var just det som slog mig mest under min resa dit, och det är först när man faktiskt sitter där, ute på landsbygden med ett glas framför sig och någon berättar att familjen gjort vin på samma plats i generation efter generation, som det blir verkligt.

Jag besökte flera mindre producenter där vinmakningen fortfarande kretsar kring QVEVRI, de stora nedgrävda lerkärlen som används för jäsning och lagring. Första gången jag stod bredvid ett öppet qvevri slog det mig hur självklart allt verkade. Ingen såg det som ett museiföremål eller en turistattraktion. Det var bara så man gjorde vin.

Dessa kärl tillverkas för hand och grävs ner i marken, ofta så att endast öppningen är synlig ovan jord. Storleken varierar från några hundra liter till flera tusen liter.

Det som gör qvevri-metoden unik är att druvmusten ofta jäser tillsammans med skal, kärnor och ibland även stjälkar under lång tid. För vita druvor ger det viner med djupare färg, tydligare struktur och de tanniner som många förknippar med georgiska orangeviner.

Att kärlen är nedgrävda hjälper dessutom till att hålla en jämn temperatur under jäsningen.

År 2013 upptogs den georgiska qvevri-metoden på UNESCOs lista över mänsklighetens immateriella kulturarv.

Det finns något fascinerande i att en metod som idag beskrivs som trendig inom naturvinsvärlden fortfarande används där på ett helt odramatiskt sätt. Medan vinbarer världen över gärna presenterar skalkontakt och orangevin som avantgarde, känns det i Georgien mest som traditionell vinmakning. Vilket det ju faktiskt är! Sedan tusentals år.

Druvsorterna spelar förstås också stor roll. I vinvärlden finns cirka 1500 olika druvsorter som man gör vin på. Cirka 500 av dessa finns i Italien och typ lika många finns även i Georgien. Fast Georgien till ytan är fyra gånger mindre!!! De flesta blå druvor har grönt fruktkött, bara några enstaka är blå rakt igenom. Den Georgianska druvan Saperavi är så. Mycket unikt, Den ger mörka, syradrivna viner med tät frukt och ofta en jordig kryddighet som fungerar väldigt bra till det georgiska köket.

På den vita sidan fortsätter Rkatsiteli att vara en av världens mest underskattade druvor. I qvevri-vinerna får den ofta både textur, tanninstruktur och en nästan te-lik bitterhet som gör dem extremt gastronomiska. MEN den blir även ett trevligt lättdrucket vin när den bara görs i ståltank.

Även om Georgien är berömt för sina Qvevri så görs de flesta viner idag på så kallat europeiskt sätt där vinet får ligga på stål o/e trä.

Det som slog mig under resan var också hur lite fokus det verkar finnas på perfektion i internationell mening. Många viner är rustika, ibland lite ojämna, men samtidigt väldigt personliga. De känns inte designade för att få höga poäng i en blindprovning.

De känns gjorda för att drickas.

Och de dricks också på ett helt annat sätt där. Jag hamnade på flera traditionella supra, de stora georgiska middagarna där maten och vinet aldrig riktigt verkar ta slut. Flaskor byts ut, nya rätter kommer in och någon fyller ständigt på glaset innan man hunnit tänka efter. Ordet supra betyder ”bordsduk”, och middagarna har detta namn då bordet fylls av alla möjliga skålar och talrikar fulla med olika sorters rätter. Det ska finnas så mycket mat att bordsduken inte syns. Maten blir som andra duk, en supra. 

Några rätter som alltid brukar finnas är khachapuri (bröd fyllt med ost) och khinkali (stora köttdumplings). Georgiansk mat har influenser från både öst och väst då det ligger mitt i vad som en gång var sidenvägen. Mycket grönsaker och man använder mycket valnötter i fyllningar och i kondiment. Bara maten är värd en resa hit!

Där finns också tamada, personen som leder skålarna under middagen. Det låter nästan folkloristiskt innan man upplever det själv, men efter några timmar förstår man att det är en central del av kulturen. Skålarna handlar inte bara om att dricka, utan om relationer, familj, gäster och respekt.

Vinets roll i Georgien känns därför fortfarande social på riktigt. Inte performativ.

Det går inte att prata om Georgianskt vin utan att nämna landets mest kända person; Joseph Stalin- Han älskade sitt lands viner och detta fick en enorm betydelse för vinindustrin under hans tid vid makten. Under Sovjetunionen så blev Georgien unionens vinleverantör, och fokus flyttades från kvalitet till volym och massproduktion. Hundratals druvor trängdes undan till förmån till högavkastande druvsorter.

Men dessa ”förkastade” druvsorter försvann aldrig helt. Trots att det i princip var förbjudet så fortsatte familjer runt om i landet att odla dem hemma, bakom husen och på små jordbitar för eget bruk. Det är ganska fantastiskt att tänka på att en stor del av Georgiens vinarv överlevde tack vare envisa vinodlare som vägrade låta traditionerna dö ut.

Under Sovjettiden byggdes en 7.7 km lång vintunnel i Kvareli. Den är uthuggen i Kaukasusbergen och håller en naturlig temperatur på omkring 12-14 grader, idealisk för lagring av vin! Detta är ett tydligt exempel på hur viktig vinproduktionen var för den georgianska ekonomin.

En annan sak jag fastnade för var landets druvdestillat, ofta kallat chacha. Den beskrivs ibland lite slarvigt som georgisk grappa, även om stilen varierar ganska mycket. Precis som italiensk Grappa görs den på pressrester från vinproduktionen, men många georgiska versioner är råare, kraftigare och betydligt mindre polerade.

Men även där finns samma filosofi som kring vinet: mindre fokus på polerad image och mer fokus på tradition, generositet och sammanhang.

Efter några dagar i Georgien är det svårt att inte tänka att landets största styrka är just detta: man har aldrig riktigt behövt marknadsföra sig som vinland – man har bara fortsatt att göra vin.